Tacksamhetens lov

Saker blir ofta vad vi gör dem till. Hur vi reagerar på det vi möter i livet skapar förutsättningar för hur vi ska gå vidare. Vare sig det gäller tider av medgång, motgång eller tider då livet går i sina vanliga hjulspår, har vi alltid möjlighet att påverka hur vår tillvaro ska te sig och därmed hur vårt sinnelag är. Eller tvärtom: vi har alltid möjlighet att påverka vårt sinnelag och därmed hur vår tillvaro ska te sig.

Det låter kanske som en klyscha. Likväl är det en sanning. En viktig sådan. Hur vi väljer att ta oss an olika situationer i livet, oavsett karaktär, avgör i mångt och mycket hur vi kommer må. Och kanske hur vår närmsta omgivning kommer må. Och förmodligen även hur vår framtid kommer bli.

Har du motvind? Får du kämpa för att överhuvudtaget ta dig framåt? Du har rätt att klaga. Du har rätt att vara ledsen, uppgiven och arg. Men du behöver inte vara det för alltid. Du behöver inte stanna kvar i det stadiet, med det sinnelaget. Anta utmaningen att inte förbli ett offer för omständigheterna. Även om du inte kan göra något åt själva omständigheterna kan du välja att inte låta dem slå ner dig. Du kan välja att se bortom stormen med vetskapen om att vinden en dag kommer att stillas. Du vet inte när, men en dag vänder det. Och innan dess kommer du ha vuxit enormt om du under tiden väljer att göra det bästa av situationen i stället för att förbli uppgiven.

Att se möjligheter i problem är att resa på sig, se motgången rakt i ansiktet och visa att man vägrar ge upp. Och kanske är det just det valet som kommer bli den vändning du väntar på. Kanske är det det som ger dig kraft att segla igenom stormen och komma ut på andra sidan där du finner andrum. Och när du väl har tagit dig ur stormen kommer inte bara du utan människor runtomkring dig att ha påverkats. Få saker är så beundransvärda som människor som väljer att finna – och ta tillvara på – guldkornen mitt bland allt grus. När vaskningen är över är det inte gruset man minns, det är guldet man fått med sig hem.

Är vattnet stilla? Går livet ”bara” i sin vanliga lunk? Längtar du efter äventyr, efter något nytt, något annat? Tro mig, du är inte ensam. Alla ser vi någon gång i livet (en del av oss kanske till och med under större delen av våra liv) hur gräset ser grönare ut på andra sidan. Men dessa perioder i livet är aldrig förgäves. Kanhända ser du dem enbart som transportsträckor från punkt a till b, men hur du än upplever det under tiden så formas du även i tider som dessa. Även vardagens till synes bagatellartade bestyr påverkar dig. Och, inte minst, hur du ställer dig till dessa ”små” saker påverkar dig enormt.

Underskatta inte det vardagen bjuder på. En god middag i gott sällskap, ett lyckat träningspass, en stund i solen på lunchrasten, ett tryggt hem, en dag utan att barnen bråkar, en vän som bjuder dig på en latte, en stunds tystnad innan du somnar. Vad som helst. När vi börjar uppskatta de små sakerna i livet ter sig livet så fantastiskt mycket bättre. Vi upplever inte det stilla vattnet så tråkigt och färglöst längre. Vi börjar njuta av vardagslunken. Och innan vi vet ordet av känner vi vinden blåsa i ryggen. Medvinden kommer. Kanske är det till och med en direkt konsekvens av vårt val att se att ingenting är förgäves. Ingen transportsträcka är meningslös.

Har du medvind? Bjuder livet dig på orsaker att skratta och se fram emot varje ny dag med förväntan? Njut! På riktigt, låt dig själv vara lycklig! Men ta inte medvinden för given. Låt i stället tacksamheten flöda över. En människa som uttrycker tacksamhet sprider en väldoft omkring sig.

Har du blivit uppmuntrad? Uppmuntra i din tur någon annan. Dela med dig. Ge vidare som gåva det du har fått som gåva. Vad du kanske anser vara litet kan betyda allt för den som tar emot. Vare sig det är ett uppmuntrande ord, en tjänst, en gåva; det du väljer att ge kan göra hela skillnaden i någons liv. Och det kommer med största sannolikhet ge ringar på vattnet. Du ger vidare till någon som i sin tur ger vidare till någon som i sin tur ger vidare till någon… Det är den effekt givmildheten – och tacksamheten – har.

Tacksamhetens lov. Att se det stora i det lilla. Och förvänta sig att även den mest hopplösa situation kan vända. Från mörker till ljus.

I look to you – längtan efter frihet

Ett inlägg om saken borde kanske räcka. Men inte i dag, detta måste också skrivas.

De senaste dagarna har jag lyssnat om och om igen på Whitney Houstons I Look To You. Vilken oerhört stark låt. Så kom beskedet om hennes bortgång, och jag lyssnar åter igen på låten. Och jag ryser. Rakt igenom hela låten. Vilken text R Kelly skrivit.

Jag tror att Whitney sjöng vartenda ord som om det hade varit hon själv som skrivit dem. Efter år av kamp längtade hon efter frihet. Och troligt är att hon hade samma längtan under hennes sista tid på jorden. Åter tillbaka i kampen. Kanske var det just dessa ord som kom från hennes inre innan hon tog sitt sista andetag. Längtan efter frihet.

As I lay me down
Heaven hear me now
I’m lost without a cause
After giving it my all

Winter storms have come
And darkened my sun
After all that I’ve been through
Who on earth can I turn to?

I look to you
I look to you
After all my strength is gone
In you I can be strong

I look to you
I look to you
And when melodies are gone
In you I hear a song, I look to you

About to lose my breath
There’s no more fighting left
Sinking to rise no more
Searching for that open door

And every road that I’ve taken
Led to my regret
And I don’t know if I’m gonna make it
Nothing to do but lift my head

I look to you
I look to you
And when all my strength is gone
In you I can be strong

I look to you
I look to you
And when melodies are gone
In you I hear a song, I look to you

My levee’s have broken, my walls have come
Crumbling down on me
The rain is falling, defeat is calling
I need you to set me free

Take me far away from the battle
I need you, shine on me

I look to you
I look to you
After all my strength has gone
In you I can be strong

I look to you
I look to you
And when melodies are gone
In you I hear a song, I look to you

I look to you
I look to you

Vila i frid, Whitney.

En av vår tids absolut största sångerskor dog i natt. Bara 48 år gammal. Tragiskt på så många sätt.

Whitney Houstons resa var, trots hennes förhållandevis ringa ålder, lång. Många var de erfarenheter hon hann få under det liv som kantades av såväl fantastiska framgångar som enorma motgångar.

Framgången och de ljusa tiderna i hennes liv kommer förhoppningsvis alltid vara det vi minns först och främst. Vi lär vara många som ser filmen Bodyguard (ännu en gång) efter detta besked för att påminna oss om Whitneys storhet.


Men motgångarna formade henne minst lika mycket till den hon var. Åren med Bobby Brown, drogerna, festandet, och hur hon återhämtade sig från det. Låten I Didn’t Know My Own Strength som skrevs för henne efter denna tunga period i livet går rakt in i benmärgen.


Åren efter att hon kom tillbaka i rampljuset har det på nytt skrivits om festande, drogmissbruk och mer därtill, och det är inte omöjligt att det är sanningen. Hon var människa. En människa som fick betala ett högt pris för sin framgång och som lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Vila i frid, Whitney.

Periodernas period

Solen har gått och gömt sig och kvar är det gråa, kalla och kala. Det är typiskt november. Och jag kan omöjligt värja mig från att längta till december månad.

Om november är mellanperiodernas mellanperiod så är december helt enkelt periodernas period – inget mindre än en fantastiskt mysig tid på året. Kanske till och med den bästa. Snön som (förhoppningsvis) täcker marken med sina knastrande och gnistrande flingor, adventsljusstakarna som lyser i fönstren, doften av nybakade lussekatter, tonerna av stämningsfull julmusik i högtalarna.

Jag vill inte vänta. Jag vill att det ska vara december nu. Så i brist på decemberlik verklighet vältrar jag mig i dagdrömmar om advents- och jultider. Jag läser om julmarknader, julbord och julkonserter. Jag tittar på foton från fjolårets magiska adventshelg i Dalarna. Och undrar om jag någonsin kommer sluta dagdrömma.

Snöå Bruk i Dala-Järna. En idyll.

Ofrivillig stalker

Åter igen fascineras jag över hur den digitala medievärlden påverkar mig. På gott och ont.

Jag har tidigare delat med mig av några tankar kring en av den digitala medievärldens baksidor. Vad jag skrev då kan du läsa här.

Nu har jag kommit på ytterligare en baksida. Som kanske egentligen inte är en baksida utan en framsida. En framsida som även har en baksida? Om det nu är möjligt… Låt oss kalla det mynt i stället (ett mynt har, så vitt jag vet, i alla fall både en fram- och baksida).

Så till poängen. Eller myntet då.

Det finns människor där ute vars kommentarer gör mig lyrisk. Personer som regelbundet levererar träffsäkra repliker (i ett tv-program, en krönika, ett blogginlägg, en statusuppdatering, en tweet osv) som passar mig som handen i handsken. Det kan vara vardagliga reflektioner som gör att jag känner mig hemma, det kan vara små nyanser av ironi som får mig att skratta högt, det kan vara ord av visdom som får mig att vilja sitta och tänka i en timme.

Vare sig det som uttrycks är seriöst, oseriöst eller kanske egentligen helt meningslöst, landar det i mig utan att ta någon form av omväg. Direkt kommunikation. Lyckad kommunikation. Myntets framsida.

Min normala reaktion när jag läser något som jag så direkt kan relatera till är att jag ger respons. Jag retweetar, jag gillar en status, jag kommenterar ett blogginlägg, jag rekommenderar en artikel. Dels för att på ett enkelt sätt ge cred till den som står bakom orden, dels för att jag vill att fler ska få glädjen att läsa vad jag just läst.

Men, problem uppstår när det handlar om personer jag egentligen inte känner. Kanske har vi aldrig ens träffats, men i den digitala medievärldens alla forum har jag ”tillgång till” personen ifråga.

Och det är här myntets baksida visar sig. För min spontana reaktion kommer sig inte riktigt väl till pass längre. Det känns inte helt bekvämt att gilla, retweeta, länka, rekommendera och kommentera en främmande människas rader var femte minut. Det ger tydliga stalkervibbar. Som en fjortis som hänger utanför hotellet tre dygn i rad varenda gång pojkbandsidolen är i stan.

Så jag hindrar mig själv från att ge respons. Jag skrattar, jag förundras över människors vishet och jag ler åt vardagliga betraktelser – helt för mig själv. Förutom vid vissa tillfällen då det är lite för bra för att inte ge någon högljudd respons.

Då sällar jag mig till fjortisskaran utanför hotellet, och när flickidolen kommer ut genom entrén vet jublet inga gränser. Jag gör en tumme upp, jag länkar vidare, jag retweetar. Och ser mig över axeln för att försäkra mig om att ingen har sett mig – så att jag kan göra det igen så fort jag får chansen.

Tomtens möjligheter

Befann mig nyss på en hustillverkares hemsida där jag läste följande mening:

”Här bygger vi hem anpassade efter drömmar och behov men också efter plånbok och tomtens möjligheter.”

Gjorde du som jag? Läste ”tomtens” och tänkte ”jultomtens”? Det tog flera sekunder innan jag reagerade och insåg att min tolkning nog inte var speciellt logisk, utan att det med all säkerhet handlar om en tomt, inte tomte.

Ibland undrar jag hur min hjärna fungerar.

10 saker jag skulle göra om jag vore i London

1. Ta en eftermiddagspromenad på South Bank med London Bridge som utgångspunkt och Westminister Bridge som mål. Titta på folk, avnjuta en latte eller te på något av caféerna utmed floden, kanske göra ett besök på Tate Modern, och sedan se solen gå ner över Westminister Parliament.

2. Dricka oändligt många koppar varm choklad från Caffè Nero.

3. Fly stressen kring Oxford Circus och ännu en gång inse hur mycket lugnare och schysstare shopping det finns bara ett kvarter sydöst om, närmare bestämt på Carnaby St – oasen mitt i smeten. En runda på Liberty vore också en självklarhet för inspirationens skull.

4. Provsmaka delikatesser (och köpa med mig favoriterna) av alla de slag på Duke of York Square Market. En höjdare.

5. Kolla in aktuella utställningar på V&A, fortsätta promenaden österut in i Knightsbridge och hoppa in en sväng på Harrods för att köpa ett eller flera exemplar av världens godaste doughnuts – Krispy Kreme.

6. Gå på gudstjänst i HTB (Holy Trinity Brompton). Väl värd ett besök. Eller många.

7. Handla 6-8 par skor på Primark, minst ett par på Office UK och minst ett par på Schuh.

8. Prata så mycket engelska som möjligt när jag väl befinner mig på en plats där det är naturligt att ha brittiskt uttal.

9. Strosa runt i Covent Garden. Kika in i de mysiga små butikerna, stanna till och lyssna på operasångaren som håller till på nedre plan i arkaden, och låta maten väl smaka på Gourmet Burger som ligger några kvarter söderut.

10. För tredje gången se Stomp – grymmaste föreställningen på West End.